Slutet!

I forrgar bestamde jag mig for att ta mig hem sa fort som mojligt, fran 30 graders varme till en plats cirka 60 grader lagre pa termometern, om man ska tro pa rapporterna om den kallaste svenska vintern i "mannaminne". Inte nog med det: jag ska lamna min reskamrat Daniel ensam och arbetslos i en farlig storstad. Har kan en manniska gora nagot sadant?

Till att borja med har jag helt enkelt inga pengar for att fortsatta. Daniel ar pa gransen till utfattig, men har anda ungefar dubbelt sa mycket pengar i reskassan som jag sjalv. Jag har alltsa inte tid och pengar for fortsatt jobbsokande och Sydney kanns dessutom som en logisk avslutning pa aventyret: ett halvt varv runt kontinenten ar avklarat och vi ar tillbaka pa samma hostel dar vi borjade. Det har inlagget skrivs pa exakt samma tak som mitt forsta inlagg for fyra manader sedan. Det kravdes dock en tydlig fingervisning fran Gud/Allah/odet/slumpen innan jag till sist fattade mitt beslut. Sahar gick det till (for dem som inte orkar lasa finns allt dokumenterat pa film): Daniel och jag befinner oss i en park och spelar rugby, d.v.s. vi sparkar och kastar bollen mellan varandra och nagon gang ibland landar den sa pass bra sa att den andre kan fanga den i luften. Det ar roligt i kanske 20 minuter. Hogst. Som alla lekar som inte ar tillrackligt roliga gar denna strax over till slagsmal. Precis som de gor pa TV, kastar vi oss over bollen och borjar brottas. Livet leker. Anda tills jag gor ett storartat wrestlinggrepp pa Daniel, som far till foljd att han landar pa mitt hogra revben. Ett konstigt ljud hors och vips forsvinner mina mojligheter till tyngre fysiskt arbete. Resan ar over for min del. (Jag ska kolla upp revbenet i Sverige, det ar formodligen bara en liten spricka. Gor bara ont nar jag gor vissa rorelser. Jag ar inte doende, jag lovar.)

Det finns alltsa goda skal till mitt svek och Daniel kommer klara sig bra fint har nere (framfor allt nar jag betalat tillbaka pengarna jag ar skyldig honom). Trots diverse missoden har resan naturligtvis varit fantastisk. Ingen tidigare period i mitt liv har varit sa fylld av olika upplevelser, av alla mojliga och omojliga slag. Inte minst missodena kommer bli fantastiska anekdoter att beratta om och om igen pa trakiga middagar. Sjalvklart ska jag skriva en bok om det hela i illusionen att nagon utanfor den narmaste familje- och vanskapskretsen ska tycka att det ar intressant. Kanske gor jag en lat som handlar om det romantiska livet "on the road" - ett amne som ju behover utforskas mer inom popularkulturen.

Jag borde val borja lista hojdpunkter och sadana dar saker nu, men det har varit morkt lange nu och jag har vandrat omkring i Sydney hela dagen, sa jag nojer mig med att besvara den centrala fragan nar det galler Australien: Vilken stad ar egentligen bast: Sydney eller Melbourne? Man kan tro att svaret ar sjalvklart: Sydney har bra vader, en overkligt cool skyline, skruvade porromraden som Kings Cross, och en av varldens mest beromda strander. Staden ar otroligt vacker pa ett bisarrt och modernt satt, den ar befolkad av markliga djur och anny markligare manniskor, den ar hogljudd och (vagar jag pasta) liknar ingen annan plats pa jorden. Ska man bara spendera tva veckor i en australiensk storstad ar det saklart hit man ska aka. Men det ar i softa, kulturella och lite mer europeiska Melbourne med sina charmiga sparvagnar, som jag skulle bosatta mig i for resten av livet. Om jag hade pengar och en vettig sysselsattning vill saga.

Tack och farval alltsa. Pa sondag firar jag forhoppningsvis min fodelsedag pa en flygplats nagonstans langt bort harifran.